Property and Freedom Society–7th Annual Meeting–Speakers & Topics, Bodrum, Turkey at the Hotel Karia Princess, from Thursday September 27 through Monday October 1, 2012. Vi inviteres til at le med.
“Kvinder i dialog”….hmmmm
Tænd et lys for ofrene for Israels angreb på Gaza for to år siden, Tænd et lys for de overlevende i verdens største fængsel – Gaza Tænd et lys for børnene, der bruges som skydeskive af de israelske soldater, når de samler grus ind til genopbygning. Tænd et lys for Gaza
Den teksten du nå leser vil i engelsk oversettelse forme en liten del av grunnlaget for min bok om Breiviksaken, Witness to Madness, som bør være i sirkulasjon i løpet av første halvdel av 2013.
Af Peder Jensen/Fjordman
Jeg har vært kritisk til de etablerte massemediene lenge. Dette har ikke endret seg etter Breiviksaken, da jeg selv over en lengre tidsperiode stod midt inne i en stor mediestorm og kunne se med egne øyne hvordan nyheter faktisk blir laget fra dag til dag, noen ganger på til dels sterkt forvrengt og i verste fall falskt grunnlag.
Hovedsaken når det gjelder Anders Behring Breivik er selvsagt hans mange ofre og deres etterlatte familier. Det bør likevel være av en viss interesse å se nærmere på behandlingen av andre involverte parter også.
Jeg hverken kan eller vil skrive om alle nyhetsartiklene som er blitt publisert om meg i sakens anledning. Jeg er blitt nevnt i aviser i Brasil skrevet på portugisisk, samt på japansk, fransk, spansk, italiensk, polsk, russisk og en rekke andre språk som jeg ikke selv behersker. Man kan bruke automatiske oversettere på internett for å få en idé om innholdet av disse, men på et visst tidspunkt i en mediestorm kan flommen av artikler overstige din kapasitet til å svare på eller ha oversikt over. Dette kan i seg selv være skremmende effektivt. Hvis folk står på alle kanter og kaster møkk på deg er det uhyggelig vanskelig å fremstå som ren i offentlighetens øyne.
Det er vanligvis ikke helt sant at enkeltpersoner er fullstendig likeglad med hva mediene sier om dem. De fleste av oss er vanlige mennesker som gjerne vil bli likt av andre. Det gjelder også meg. Det er derimot sant at når pressen har skrevet negativt om deg tilstrekkelig mange ganger så utvikler du tykkere hud og blir flinkere til å ignorere en del av dette, for din egen mentale helses skyld. Jeg er gradvis blitt bedre til å gjøre nettopp dette.
Jeg kunne med letthet ha utgitt en hel bok utelukkende basert på hva som har vært sagt og skrevet om meg eller andre personer jeg kjenner i ulike massemedier i løpet av 2011 og 2012. Det vil jeg ikke gjøre i denne omgang, blant annet fordi dette kunne ha fremstått som altfor selvsentrert i forhold til sakens alvorlighet. Det er mange andre historier som også bør fortelles.
De artiklene i pressen som jeg nevner utgjør derfor ikke halvparten, ikke en gang en tredel, av alt som faktisk har vært skrevet om meg. Det er bokstavelig talt toppen av isfjellet. Likevel kan jeg ikke bare ignorere dette materialet fullstendig når jeg skriver en bok om hvordan Breiviksaken fortonet seg for meg. Hvordan massemediene under en mediestorm behandler kontroversielle enkeltmennesker som er i en utsatt og presset situasjon er av større interesse enn min person.
Når jeg plukker ut hvilke av de svært mange artiklene om meg som jeg velger å kommentere her tar jeg i noen tilfeller tak i saker som provoserte meg mer enn gjennomsnittlig, men også saker som jeg mener illustrerer generelle tendenser eller er kan være av prinsipiell betydning.
Hilde Haugsgjerd er sjefredaktør for Aftenposten, den dominerende avisen i Osloregionen og en av Norges to største aviser i opplagstall, ved siden av VG som har en mer nasjonal utbredelse. Hun har bakgrunn som ledende marxistisk aktivist for Arbeidernes Kommunistparti (marxist-leninistene) og var på 1970-tallet gift med kommunisten Sigurd Allern, mangeårig redaktør for avisen Klassekampen. På tross av sin meget radikale fortid er hun senere blitt sjef for en tradisjonelt konservativ avis, hvilket sier atskillig om tilstanden til norsk presse.
Den 23. juni 2012, en dag etter at den aktive rettssaken mot Breivik var over (dommerne avsa sin dom i august), skrev Haugsgjerd en grenseløst selvtilfreds kommentar i Aftenposten om pressens håndtering av Breiviksaken under tittelen “Mediekritikken er stilnet”. I følge henne er de store mediene “bedre enn sitt rykte” og har opptrådt “hensynsfullt”. Det er det delte meninger om. Hun hevdet videre at massemediene er “rett og slett godt kvalifisert for oppgaven som offentlighetens lyttepost og referent”. Problemet er at en stor del av publikum mistenker at pressekorpset ser på seg selv minst like mye som våre formyndere og oppdragere som vår referent.
I tillegg til Breiviks forstyrrede sinn og uhyrlige handlinger, som naturlig nok har vært det sentrale temaet, har Breiviksaken også avdekket en skremmende systemsvikt på mange nivåer og avslørt et samfunn proppfullt av kameraderi, beslutningsvegring og utbredt feighet. I følge pressen er Norge preget av en kultur av inkompetanse, fra politiske ledelse og politiet til alternative medier og blogger som kommer med ufiltrerte meninger som visstnok er farlige og uriktige (selv om de etablerte mediene sjelden kan påvise nøyaktig hva de alternative mediene skriver som er faktisk galt).
I dette stormfulle havet av irrasjonell inkompetanse finnes det heldigvis en øy av rasjonalitet, en bauta av kompetanse, et flammende fyrtårn av “godt kvalifiserte” mennesker, og det er pressekorpset. Nå er det riktignok pressen som skriver dette om seg selv, men de er jo etter sigende så sannferdige og kompetente at det er nesten nødt til å være sant. Dette fyrtårnet av journalister med venstrepolitiske sympatier som sprer lys og håp til folkemassene er til forveksling lik det kommunistiske Albania, som ble hyllet som et sosialistisk fyrtårn i Europa av Hilde Haugsgjerds gamle partikamerater inntil systemet kollapset under vekten av sine egne løgner og inkompetanse hurtigere enn sosialistiske journalister kan si “islamofobi”.
Journalistenes mangel på selvkritikk står i skrikende kontrast til deres voldsomme kritikk av for eksempel rettspsykiatere de er uenig med. Faktisk finnes det knapt nok en eneste viktig del av samfunnet som har så mye makt og står så lite til ansvar for måten de bruker sin makt på enn massemediene. Enkelte mektige personer, som avisen Dagbladets politiske redaktør Marie Simonsen, mener at det skal være slik: Makt uten ansvar.
Hilde Haugsgjerd konkluderte sin mediekommentar om Breiviksaken med at “Den verdige måten rettssaken er gjennomført på, med ro og respekt mellom partene, har påvirket og preget også medienes dekning”.
Dette er det igjen sterkt delte meninger om. Som jeg uttalte til Aftenposten etter at dommen var falt var dette i høy grad pressens dom. Jeg tror min konklusjon kommer til å stå seg godt i historiens lys. Jeg har stort sett vært nøye med å ikke komme med en definitiv diagnose av Anders Behring Breivik, en person jeg aldri har møtt. Det ville vært fint om en del andre kommentatorer i massemediene kunne vist litt ydmykhet omkring dette også.
Det mest definitive jeg kan si om Breivik er at det er minst to ulike aspekter ved hans personlighet som begge er til stede og må tas i betraktning. For det første har han en del forestillinger om seg selv og verden omkring seg som i alle fall tangerer sinnssykdom og grenser til galskap, både i folkelig og muligens i medisinsk forstand. Dette gjelder ting han sa til politiet umiddelbart etter at han ble arrestert, hva han sa til de første psykiaterne og delvis hva han skrev i del 3 av det såkalte manifestet, den delen som mest direkte reflekterte hans eget sinn.
Det var dette aspektet ved ham de første rettspsykiaterne Torgeir Husby og Synne Sørheim la vekt på i sin rapport. Det kan kanskje argumenteres for at de la for mye eller for ensidig vekt på dette, men de så og tok tak i noe som faktisk er der hos Breivik, de diktet ikke opp noe som ikke eksisterer slik en del massemedier antydet.
Det andre aspektet, som helt klart også finnes hos Breivik, er manipulerende, voldsfascinerte og sadistiske personlighetstrekk og sannsynligvis en eller flere alvorlige personlighetsforstyrrelser. Denne kalkulerende narsissisten med psykopatiske trekk fremviste Breivik da han slaktet ned dusinvis av mennesker i et planlagt terrorangrep uten å vise det minste tegn til anger etterpå, samtidig som han klager over brudd på hans menneskerettigheter når han får servert utilstrekkelig varm kaffe eller ikke får ha fuktighetskrem på sin celle.
Hvor slutter den irrasjonelle galskapen i Breiviks sinn, og hvor begynner den kalkulerte ondskapen? Jeg vet ikke. Det er vanskelig å si. Kanskje er det ubehagelig ofte slik med mennesker som begår uhyrlige handlinger.
Jeg er ikke fullt ut overbevist om at Breivik er tilregnelig men er villig til å diskutere dette. Det er et faktum at han hadde planlagt sine terrorangrep og selv påstår at han hadde alternative terrorplaner. Det fremstår ut ifra hans egne kommentarer og hans oppførsel den 22. juli 2011 som om han visste utmerket godt at det var virkelige mennesker han slaktet ned med kaldt blod, ikke imaginære monstre. Breivik er heldig som bor i naive og til tider dumsnille Norge. Dersom han hadde massakrert 77 mennesker og blitt erklært tilregnelig nok til å holdes strafferettslig ansvarlig for sine handlinger ville han ha blitt dømt til dødsstraff i land som har dette.
Saken er imidlertid ikke helt åpenbar, og det bør uansett ikke være tilfeldige journalister som skal avgjøre dette spørsmålet. En del nordmenn, selv noen av dem som mener at Breivik er noenlunde tilregnelig, sitter igjen med en ubehagelig følelse av at rettens avgjørelse ble til dels styrt av et voldsomt og vedvarende mediepress.
Pressen presenterer seg selv som demokratiets og rettsstatens voktere. I dette tilfellet har de imidlertid satt seg selv over loven en rekke ganger når de har presset politi, psykiatere, vitner og til og med dommere for å få det som de vil. Man kan få inntrykk av at massemediene, som ikke er valgt av noen, har opparbeidet seg så mye ukontrollert makt at det kan true hele fundamentet for rettsstaten. Dette er en trend som gjenfinnes over store deler av den vestlige verden, ikke bare i de nordiske landene, men den har sjelden vært tydeligere enn i Norge under Breiviksaken.
Når redaktør Hilde Haugsgjerd og andre hevder at de store mediene opptrådte “hensynsfullt” så må jeg tillate meg å påpeke at dette slett ikke gjaldt overfor personer som meg. Breivik påstod selv at han var medlem av en stor terrororganisasjon kalt Knights Templar. Denne påstanden måtte selvsagt undersøkes, men det er påfallende at massemediene i begynnelsen nokså ukritisk så ut til å ta en slik påstand for god fisk, uten å reflektere over at Breivik er en åpenbart forstyrret og abnormal person som liker personlig oppmerksomhet.
Halvannet år seinere har ingen funnet noe spor av Knights Templar, men i mellomtiden har helt uskyldige mennesker som Chris Knowles i England mistet sitt arbeid på grunn av grunnløse beskyldninger. Samtidig viser pressekorpset overhodet ikke det minste tegn til kritisk selvrefleksjon over dette faktum. Massemediene tråkker på folk i full offentlighet og beveger seg deretter videre uten å se seg tilbake, som om ingenting har hendt.
Jeg har selv flere ganger støtt på journalister som helt åpenbart ser ut til å nyte den makten de vet de har til å svine til personer foran et stort publikum, noe som sjelden har reelle konsekvenser for dem selv. På mitt mest irriterte har tanken streifet meg at den sadistiske og psykopatiske delen av Anders Behring Breivik kanskje kunne ha fungert som journalist: En selvhøytidelig og pompøs person med middelmådig intellekt og skriveferdigheter som liker å tråkke på andre mennesker offentlig uten å vise noe tegn til anger etterpå.
I tillegg til å være sjefredaktør i avisen Aftenposten er Hilde Haugsgjerd også leder for Pressens Faglige Utvalg (PFU), norsk presses selvoppnevnte og dessverre relativt tannløse organ mot pressefaglige overtramp.
Jeg er blitt kalt fascist og sammenlignet med toppledere fra det folkemorderiske naziregimet under andre verdenskrig. Likevel har jeg i skrivende stund sendt kun en eneste klage til PFU, og det var for manglende tilsvar hos statskringkasteren NRK. Tilsvar skal enkeltpersoner som er omtalt på en negativ måte ha i følge Vær Varsom-plakaten, som stipulerer etiske normer for norsk trykt presse, radio, fjernsyn og nettpublikasjoner.
Hovedgrunnen til min tilbakeholdenhet er at jeg er tilhenger av ytringsfrihet og derfor mener at det skal være en høy terskel for hva man har lov til å si, også om meg, selvsagt innenfor rammene satt av injurielovgivningen. Til gjengjeld har jeg stått ganske hardt på min tilsvarsrett i ulike massemedier, noe jeg mener er rett og rimelig.
Jeg sendte en formell klage til PFU i mars 2012 mot NRK representert ved journalist Kristian Aanensen samt nyhetsredaktør Stein Bjøntegård. I en sak publisert av NRK på internett den 23. desember 2011 skrev Aanensen om begrenset epostkontakt mellom meg og Anders Behring Breivik, delvis basert på min konfidensielle politiforklaring. Han hevder å ha sendt meg en epost i forkant av publisering. Jeg har sjekket min konto, som var kjent for en rekke journalister i NRK på dette tidspunktet. Jeg kan ikke se å ha mottatt noen epost fra ham.
Jeg kontaktet Aanensen den 24. desember 2011 med anmodning om snarlig tilsvar på artikkelen. Det fikk jeg ikke fra ham. Jeg gikk da videre med saken høyere opp i organisasjonen. Jeg fikk en mindre korreksjon på det faktiske innholdet i teksten, noe som er positivt, men mottok deretter den 19. januar 2012 en epost der Stein Bjøntegård, nyhetsredaktør i NRK, mente at “det ikke er behov for ytterligere korreksjon eller tilsvar”.
Dette utgjør etter mitt syn et soleklart brudd på Vær Varsom-plakaten, både på dens intensjon og dens bokstav. Selv Bjøntegård, nyhetsredaktør i NRK, innrømmer at jeg ikke fikk tilsvar i dette tilfellet. I teorien skulle saken ha vært meget klar. Dessverre betyr ikke dette automatisk at en kontroversiell enkeltperson uten noen stor organisasjon i ryggen vil få medhold mot en maktarrogant person à la Stein Bjøntegård, som representerer landets klart største og mektigste mediehus. Jeg betraktet klagen delvis som en test av PFU. De strøk med glans.
I Oslo den 24. mai 2012 avgjorde PFU ved Line Noer Borrevik, Kirsti Nielsen, Øyvind Brigg, Ellen Arnstad, Henrik Syse og Camilla Serck-Hanssen at den mektige statskringkasteren NRK ikke hadde brutt god presseskikk.
Sagt på en annen måte: I utgangspunktet skal man ha rett til tilsvar. Denne retten gjelder derimot ikke dersom landets største nyhetsredaksjon siterer en konfidensiell politiforklaring i en sak som involverer mord på 77 mennesker pluss dusinvis av drapsforsøk, der den omtalte personen selv tar kontakt for å be om tilsvar men blir nektet dette. Pressens Faglige Utvalg (PFU) har bestemt at en slik oppførsel er utmerket presseskikk, fullt i samsvar med god etikk. Hilde Haugsgjerd, lederen for PFU, tar dette som et bevis på at alt står bra til i norsk presse.
Jeg mener det er høyst rimelig at man får tilsvar i en sak der NRK kommer med en ubalansert fremstilling av et ikke-offentlig dokument i en svært alvorlig sak som involverer massemord, til dels på mindreårige barn. Det bør legges til i skjerpende retning at vi her snakker om den største kriminalsaken i landets moderne historie. Hvis medlemmer av pressen vil skrive kritiske ting om meg så skal de selvsagt kunne gjøre det, men da må jeg i alle fall få lov til å svare på de påstandene som fremsettes om meg. Det fikk jeg ikke lov til av NRK i dette tilfellet.
Kan man ikke fange Lars Vilks i at være ‘racist, islamofob og politisk kunstner’ ? Svenske medier prøver ustandselig at indfange ham. Selv siger han beskedent: ‘Jeg har vel lært at styre medierne en lille smule.’ Det er en underdrivelse, han spiller på dem, som på et klaver. Vilks deltagelse i konferencen i New York 9/11 forårsagede en svensk artikel-diaré, der ikke havde noget udenlandsk modstykke, netop fordi Vilks pirrerede den dominerende, statsunderstøttede dagsorden.
Der er ikke noget phony ved ham, der er ingen underliggende dagsorden, det hele er ude i det åbne. Svensk, bogstavelig journalistik har ikke meget gehør for over- og undertoner, og idéhistorikeren Mohammad Fazlhashemi der medvirker, har slet ikke. Jeg kan ikke tage akademikere der anvender ordet ‘islamofobi’ alvorligt, men det er knæsat på svenske masseuniversiteter. Man skulle jo nødigt tabe den sidste den af del universitære begavelsesreserve sådan politisk-pædagogisk set. Lars Vilks er mindre politiserende end Sveriges Radio. Quelle surprise!
Lippestad: Fra advokat til socialdemokrat
Breiviks advokat mener, at der er mange derude, som deler Breiviks verdensbillede. Selvom man ser bort ser ABB’s sværmerier for nazister og jihadister, er der ingen fare for, at det skulle være tilfældet foreløbig. Og skulle det endelig komme dertil, hvem er så mest farlig: De, der installerer en konflikt, eller de der diagnosticerer den? Lippestad tilhører installatørerne, og det er Norges problem, han ikke kan finde ud af at holde sine roller adskilt.
Som en del av sitt forsvareroppdrag brukte Lippestad svært mye tid på å sette seg inn i Breiviks univers. Det innebar også mange, mange timer på høyreekstreme nettsteder.
Ser man på eksempelvis Gates of Vienna (kjent kontrajihadistisk nettsted som både Breivik og Fjordman har frekventert), er det jo ren voldsretorikk. Problemet er at det ofte er vanskelig å gjennomskue, selv for meg som 48-åring har jeg problemer med å identifisere ekstremisme. Da kan man tenke seg hvordan det er for 15-åringer, sier Lippestad. Lippestad: Det var nettet alene som radikaliserte Breivik
Behring Breiviks tidligere forsvarer Vibeke Hein Bæra reiser til Brüssel for å holde et foredrag for «World Group of Extremism and Population», ei gruppe innenfor EU-parlamentet. Forsvarerne ble invitert ned av parlamentet for å snakke om erfaringene med Breivik og hvordan han ble radikalisert.Breivik-forsvarere invitert til EU-parlamentet
På fredag demonstrerer Nyrup, Jelved, Holger K og Gammeltoft Hansens jihadister i København. God fornøjelse, politifolk og danske jøder. Jeg kan dy mig, jeg blev angrebet i 2009 som fotograf af en lignende magtdemonstration i Københavns gader. Angriberen kom til at fortryde det, uden at jeg skal gå nærmere ind på hvordan.
Belgian extreme-right and extreme-left activists participated in a demonstration on Sunday afternoon in Antwerp where some participants reportedly called for Jews to be gassed. Approximately 150 demonstrators gathered outside the Provinciehuis, a concert hall in the Flemish capital, to protest the Israel Defense Forces Orchestra’s performance there, according to the online edition of the Flemish-Jewish magazine Joods Actueel.
Several demonstrators can be heard chanting “Hamas, Hamas, all Jews to the gas” in recordings from the demonstration, which Joods Actueel posted on its news website. They will be filed to police along with an official complaint over hate speech, the paper reported.Antwerp: Protesters chant ‘Hamas, Hamas, Jews to the gas’
Asylverdensmester eller ej ?
I dag är fördelningen av asylsökande inom EU extremt ojämn. Nio EU-länder tar emot över 90 procent av alla flyktingar. Sverige har en tätposition. Sverige ligger på fjärde plats – efter Frankrike, Tyskland och Italien. En stor grupp länder, framfört allt i Öst- och Centraleuropa, tar knappt emot några flyktingar alls.
Med udsigt til at skære 60 % af asylansøgerne væk fra svensk statistik ved hjælp af en EU kvote, siger minister Billström naturligvis ‘nej.’ Sveriges verdensledende godhedsglorie skal ikke antastes af EU. Jeg er heller ikke tilhænger af fælles asylpolitik, men det er af den modsatte grund. SR pynter på sandheden, når de skriver at Sverige ligger nr. 4 i Europa. Når lille Sverige giver asyl til næsten lige så mange som Tyskland, og flere end England med sine 53 mio. indbyggere, er landet selvfølgelig suverænt nummer et i Europa, og i en klasse helt for sig selv. Sverigedemokraterne kaldes også af nødtørftigt orienterede danske journalister ‘stærkt højreorienteret’, fordi de vil ned på et EU-gennemsnit. Det er ikke svært at blive højreekstremist nu om stunder. Hvorfor godkender Sverige over dobbelt så mange asylanter som andre europæiske lande? Vi ved det ikke, Svensson har ikke spurgt sine politikere om deres bevæggrunde heller:
I modsætning til alle andre europæiske lande har det i Sverige ikke hidtil været muligt for et anti-indvandringsparti at samle tilslutning til at komme i parlamentet. Dette til trods for, at Sverige er det land i EU, der uden sammenligning giver flest tilladelser til asyl regnet pr. indbygger. Ifølge Eurostat gav Sverige i 2009 9.085 tilladelser til asyl, kun overgået af Tyskland og Frankrig med 12.055 og 10.415. Til sammenligning fik 920 personer bevilget asyl i Danmark. Mellem 2005 og 2009 har Sverige givet 219.688 opholdstilladelser baseret på asyl eller familiesammenføring, hvor de tilsvarende tal for Danmark er 29.554 og for Finland 5.894. FREDE VESTERGAARD, Weekendavisen, Demokrati på svensk
Per Svensson kommer på min 27:00, Ingrid Carlquist min 38:35 Svensson synes at tro, han kan klare Carlqvist med venstre hånd og sit godhedsforspring. Og se om ikke, der er en ‘højreekstremist’ der skriver på denne blog. Jeg troede det var mig, men der er dem, der er værre:
Per Svensson min, 1 t.:05: Når man ser igennem på nettet, så finder jeg blandt andet en skribent som hedder Julia Caesar, ganske velkendt i højrepopulistiske, skal jeg sige “højreekstreme kredse” i ganske lang tid, og jeg synes hun er ganske ekstrem. Hun siger at Sverige er DDR agtigt, dikaturagtigt, at radioen spreder kulturmarxisme, et meget ladet udtryk da Breivik brugte det, er det ikke lidt tungt at have disse personer med sig, når man er ude og slås for ytringsfriheden?”
Nej, overhovedet ikke. Jeg forstår ikke, jeg er så træt af disse ord: “racist”, “højreekstremist”, atlså svenske medier og journalister arbejder dagligt med at uddele etiketter, tænk i al den tid, hvor Sverigedemokaterne kæmpede sig op fra at være et lille parti, kunne man dårligt læse en artikel uden at der stod “främlingsfientlig”, det havde journalisterne bare besluttet, sådan var det. De skrev aldrig “de kapitalistiske Moderater” eller “de kommmunistiske Vänsterpartister”,…….. er det noget, som er farligt, er det disse ord, jeg ved, at jeg ikke er racist, jeg kan ikke tage det alvorligt med Julia Caesar. Jeg læser hendes kronikker hver søndag, jeg synes overhovedet ikke hun er ekstremist, jeg synes hun er typisk svensk, der er fortvivlet over en samfundsudvikling, som kør i grøften og som ingen svenske journalister dækker. I svigter folk fuldstændigt, ved ikke at beskrive de problemer, vi ser i samfundet.”
Sveriges nye etniske underklasse
“Sverige udmærker sig stærkt negativt”, men blandt Politikens læsere vil myten leve videre: “Svenskere er meget tolerante og rigtig, rigtig gode til integration” af eksotiske tilvandrere i hundredetusindvis.
I en studie från Stockholms universitet jämförs sysselsättningen bland invandrare under de första tio åren i Sverige med motsvarande situation i en rad europeiska länder – bland annat Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Norge och Danmark. Resultatet är att Sverige utmärker sig starkt negativt, rapporterar Ekot.
De tio första åren i Sverige är arbetslöheten i genomsnitt 23 procent för män och 27 procent för kvinnor. För utomeuropeiska invandrare är siffrorna ännnu sämre. Sämre integration i Sverige
Mona Sahlin skaber den nye verdensborger
På en eller anden måde ender enhver diskussion om indvandringen i Sverige med at være en debat om debatten, det er netop meningen, så gør den ingen skade mens ‘eliten’ forærer landet væk i tykke lunser. Når ikke lige Sahlin shamer Ekeroth med hans ‘rasicme’ og hans ‘dårligtsiddende jakkesæt.’ Hun er altid god for et nyt lavpunkt:
Så när jag i dag läste om Kent Ekeroths förslag att undersöka vilka riksdagsledamöter som har dubbelt medborgarskap känner jag en sån vrede. Men också beslutsamhet. Kent Ekeroth visar återigen vad som döljer sig bakom hans illasittande kostym. En riktig rasist som inte har förändrat sig ett dugg. En företrädare för ett parti som ännu en gång visar att den egna historiken fortfarande är dess framtid. Rasister. Varken mer eller mindre.
Att inte förstå att man kan älska mer än ett land. Att inte begripa att ursprung och framtid hör ihop för oss alla. Att inte se hur flyktingar världen över förenar de länder de kom från med det land de lever i. Att nationaliteter blandas och blir den nya världens medborgare. Det är en ynklig, farlig, rasistisk och hopplöst föråldrad inställning som Kent Ekeroth ännu en gång ger uttryck för. Sverige är för alltid förändrat. Lojalitet och kärlek till ett land byggs på annat än “ren ras och äkta svensk”. Mona Sahlin: Vänj dig vid det moderna Sverige, Ekeroth
Det jag här publicerar är inte i något avseende menat som en språkövning. Jag vill visa på att det finns en helt annan diskussion om familje- och samhällsfrågor i Danmark. Den är seriös. Den menar allvar. När den som här går till botten med familjens utseende i ett samhälle, och dessutom ifrågasätter vår tids majoritetsuppfattning om institutionerna kontra föräldrarnas respektive roller, blir den riktigt intressant. Jag sätter svenska mellanrubriker, så ser ni vad de olika citaten på ett ungefär innehåller. I den danska teologiska tidskriften Tidehverv (som väl ganska få svenskar är förtrogna med) skriver prästen och teologen Claus Thomas Nielsen:
Den forna förortens barndom.
“Da jeg voksede op i en nordlig forstad til København, var der ingen på villavejen, som til daglig låste dørene, grov vold var stort set utænkeligt, og man lod derfor børn gå og cykle alene hjem på tværs af byen på alle tider af døgnet og ad alle veje og stier. Unge mennesker kunne slås – og måtte gerne slås – men det gik så godt som aldrig over stregen. De var nemlig vokset op på kvarterets veje og ikke bag institutionernes hegn og havde derfor lært at slås. De havde ikke kun set vold på en skærm og fandt det derfor ikke naturligt at kvæste modparten. Også volden havde love og æresbegreber.”
Män utan faderns auktoritet, farliga män.
“Der var dengang almindelig enighed om, at den bedste beskrivelse af politiets opgave i Danmark var plakaten, hvor en politimand viser en ællingeflok over vejen. Og plakaten svarede stort set til datidens virkelighed. Civilsamfundet og familierne var stort set selvregulerende. I dag er det nødvendigt med tyverialarmer i de samme boliger, som dengang var ulåste, børn transporteres nu af forældrene efter mørkets frembrud, der er fotoovervågning overalt i byen, på stationen, i s-togene osv. Og alt sammen med god grund. Der er nemlig løsgående unge mænd derude. Mænd der er vokset op uden faderautoritet og bag institutionernes ståltrådshegn, og som derfor er farlige.”
Pojkar behöver auktoritet, frihet och svängrum.
“Det, som indtil for 40-50 år siden styrede unge mænds adfærd, var ikke først og fremmest truslen om straf, men den personlige moral som var blevet dem indprentet af deres Faders og Moders autoritet. Moralen var internaliseret. At unge mænd er små udetonerede bomber af energi og gåpåmod, som kan skabe mirakler, hvis de med fast hånd ledes i retning af det sande, det gode og det skønne, og tilsvarende katastrofer når de ledes i den forkerte retning eller slet ikke ledes, er en evig sandhed. Drenge har brug for autoritet, frihed og albuerum. Nutidens ståltrådsindhegnede institutioner, hvor de fleste drenge tilbringer hovedparten af deres vågne tid indtil 20-årsalderen, giver dem ingen af delene. De er indhegnede bastioner for værdirelativismen og derved tyranniske og ensrettende.”
Auktoritet är frihetens förutsättning.
“Autoritet er ikke frihedens modsætning, men dens forudsætning. Fordi børn for 40 år siden havde en virkelig autoritet i forældrene og langsomt internaliserede denne autoritet, derfor kunne man lukke dem uovervågede ud i verden fra morgen til aften og stole på, at de som voksne kun sjældent misbrugte deres frihed og autoritet over for f.eks. deres egne børn. I dag føler man det nødvendigt, at institutioner og skoler på forhånd mistænkeliggør samtlige forældre.”
Barn är inte oskyldiga änglar.
“Udgangspunktet var dengang ikke, at børn var uskyldige engle, det var tværtimod, at de var syndere. Derfor gav man dem al den lov og autoritet, som syndere nu engang har brug for i denne verden. I dag må drengene fra de lavere socialklasser ofte nøjes med dels nogle forvirrede pædagoger, som udskiftes hver anden dag og dels en enlig mor, der heller aldrig har haft en rollemodel, og som aldrig er blevet betroet ansvaret for sit eget liv.”
Den totala infantiliseringen av båda könen.
“Når unge kvinder fra arbejderklassen for 40-50 år siden var 18-20 år gamle, var de ikke blot gennemsnitligt bedre bogligt dannede end gymnasielærere er det i dag, de var også fuldt ud i stand til at etablere et hjem, drive en husholdning og opdrage deres børn. Det havde de nemlig lært af deres mødre. Ligesom deres mødre havde lært det af deres bedstemødre, deres bedstemødre af deres oldemødre og… Som de langt mere sociale væsener de er, lider piger ikke på samme måde som drengene under institutionernes fysiske og mentale indespærring. De bliver i det hele langt mindre skadede end drengene. Men da de vokser op i en verden, hvor mødre er erstattet af kvindelige børneeksperter, kommer de også ganske uforberedte ud i voksenlivet. Resultatet heraf kan vi se overalt omkring os: Den totale infantilisering af begge køn. Det livslange teenageliv.”
Läs hela hans essä här. Se Claus Thomas Nielsen, Menneskekærlighedens Værk, min. 15:51, CEPOS, januar 2012.
Thomas Nydahl
Skåne mot rasism holder strategimøde til den 19.11: Publicistklubben har tyvärr beslutat att kvällens föredrag enbart kommer att vara öppet för medlemmar i Publicistklubben. Ni kan ändå följa utfrågningen av Ingrid Carlqvist i heta stolen och debatten på webben genom att besöka denna adress.
Anhängare till föreningen Skåne mot rasism samlades utanför Moriskan ikväll för att protestera mot mötet där Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist och konstnären Lars Vilks deltar. En person greps av polisen. Ett 50-tal demonstranter fanns utanför lokalen inför mötet. ”Genom att bjuda in och upplåta sina lokaler bidrar Moriskan och Publicistklubben till att normalisera och stärka den nyfascistiska rörelsen.” Skåne mot rasism menar att Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist och konstnären Lars Vilks är delar av countejihadrörelsen. Demonstration mot mediemöte
Pressens socialistiske slagside
Den viktige samfunnsinstitusjonen som er blitt minst gjenstand for diskusjon etter den uhyggelige Breivik-saken, er massemediene.
Den typisk norske journalisten er en sosialist som er mer bekymret for islamofobi enn for islamisering, som synes Frp-velgere er dumme folk, fulle av fordommer, og at det er fint at deler av hovedstaden ser ut som Midtøsten fordi det er så godt med kebab.
Af Peder Jensen Alias Fjordman
EN AV DE FÅ, POSITIVE BIEFFEKTENE av den Breivik-saken er at vi har fått et kritisk blikk på hvordan samfunnet fungerer, fra bloggere via regjeringen til politiet. Pressens rolle er blitt mindre debattert. Selv konkluderer den med at den har gjort en god jobb. Dette er det dessverre mer delte meninger om utenfor journalistenes ekkokammer.
Det heter seg at pressen skal overvåke samfunnets mektige, men massemediene selv er blant samfunnets aller mektigste. Det er få om i det hele tatt noen samfunnsgrupper som har større makt og står mindre til ansvar for hvordan de forvalter denne makten enn nettopp journalister.
Det beste jeg kan si om norske medier er at de tross alt er bedre enn de svenske, men disse er da også blant de mest sensurerte i hele den vestlige verden. Å si at man er åpnere enn svenske massemedier, er som å si at man hopper høyere enn en lam person i rullestol. Det er muligens riktig, men er det egentlig noe å skryte av?
DET ER KANSKJE LITT LETTERE å få kronikker som er kritiske til islam, multikultur og masseinnvandring publisert i avisene nå enn det var for et tiår siden. Dette skyldes minst to ting. For det første er problemene knyttet til innvandring etter hvert blitt så store og synlige at de rett og slett ikke lenger lar seg feie under teppet som før.
For det andre, og minst like viktig, er internett blitt en reell faktor i samfunnsdebatten. Blogger og uavhengige nettsider har utvidet mulighetene for offentlig debatt, delvis til irritasjon for etablerte medier som ikke lenger nyter det publiserings- og meningsmonopolet som de tidligere hadde.
Af Julia Caesar:
Här har du min sorg och min vrede, Fredrik Reinfeldt. Jag vet att du inte vill ha den, men var så god – här är den. Jag är en av de röster på nätet som du väljer att kalla “djungeltrummor”. Vi som till din förargelse kommer till tals, trots att maktens medlöparmedia gör allt för att stänga oss ute. Du avskyr oss, för du vill inte ha motstånd. Motstånd gör dig osäker och arg. Du vill ha blind lydnad, du vill härska utan störande inblandning av röster ur folkdjupet. Illa döljer du diktatorn inom dig, och du kan vara lugn – antipatin är ömsesidig. Jag säger det rent ut: du är en katastrof, Fredrik Reinfeldt. En mer katastrofal statsminister har Sverige aldrig haft.
Du är en liten man med ett stort och splittrat ego. Det kunde vara din personliga tragedi. Men när en person i ledande ställning överför sin inre splittring på det land han eller hon styr blir det hela landets katastrof. På bara sex år har du och dina kolleger i alliansregeringen förvandlat Sverige till ett splittrat land som bit för bit faller isär inför våra ögon. Ett land där grupper av invånare hugger varandra i strupen och vill varandras död. Lukten av blod är varm och söt. För den som har fått upp vittringen är den vanebildande. Den ger en skön känsla av mening och inflytande. Den har dessutom fördelen att den liksom osökt tränger undan allt utom den söta klibbiga blodsmaken. Rovdjursdriften tar över. Rovdjuret vill jaga. Hela dess existens är jakten, drevet, slita bytet i stycken.
Sveriges statsminister i ett nötskal
Och sedan? Vad återstår när blodsmaken har kallnat till unken vämjelighet och självgodhetens stinkande andedräkt? Då återstår verkligheten. Jag ska återkomma till den. Jag förmodar att du har haft en nöjsam vecka. Du har tagit en liten tripp till Burma. I Lunchekot i radions P1 i början av veckan hör jag tre huvudnyheter:
• Var fjärde svensk ungdom är arbetslös.
• SAS är nära att gå i konkurs.
• Du besöker Burma och utlovar ökat bistånd.
Ja, och så är det alla varsel som står som spön i backen. I all sin enkelhet svensk politik och Sveriges statsminister i ett nötskal. Under ditt styre förvandlas svenska folket snabbt till ett hunsat, förnedrat och utsuget folk som håller på att arbeta ihjäl sig för att finansiera dina utspel och försörja invällande illiterata tredjevärldenmedborgare medan du åker runt i världen och putsar på godhetsglorian. Din godhet gäller aldrig svenskarna. De gamla, sjuka och arbetslösa har du redan sålt ut. Nu är det ungdomarna som du berövar en framtid och ett liv genom att acceptera att 25 procent av dem går arbetslösa och ett okänt antal tvingas bo kvar hos föräldrarna eller flytta runt till andra-, tredje- och fjärdehandsboenden. För att du hellre ger bort allmännyttans lägenheter till invandrare från tredje världen. Hur länge till kommer svenska ungdomar att acceptera det?
Varje svensk måste försörja 2,33 personer
En ny rapport, ”Försörjningskvoter i olika delar av Sverige – scenarier till år 2050”, skriven av konsulten Christer Anderstig på uppdrag av Framtidskommissionen, visar att vi blir allt färre som måste försörja allt fler. Vi som arbetar kommer de närmaste fyrtio åren att tvingas dra ett allt tyngre lass.
Till år 2050 stiger försörjningskvoten från 1,14 till 1,33. Det betyder att varje arbetande person om fyrtio år inte bara måste försörja sig själv utan dessutom ytterligare 1,33 personer.
”Det betyder att det kommer att bli allt svårare att klara av välfärden” säger Mårten Blix som är ämnessakkunnig på Framtidskommissionen. Den ökade försörjningsbördan motsvarar en skattehöjning med 8 kronor per hundralapp fram till 2050. Det är naturligtvis på grund av det här framtidsscenariot du talar så entusiastiskt om att vi ska arbeta till 75 års ålder. För ingen tror längre på att de massimporterade analfabeterna någonsin kommer i arbete. De måste försörjas på livstid av oss.
När makten används för att kompensera inre konflikter
I familjer som präglas av missbruk och misshandel händer något egendomligt. Barnen, som enligt all logik borde hålla ihop och skydda varandra, gör ofta precis tvärtom. När föräldrarna faller ur sina föräldraroller splittras hela familjen, och barnen spelar ut varandra, anger och angriper varandra ur bakhåll. Antagligen i en förhoppning om att kunna slita till sig en liten gnutta uppskattning och kärlek ur bristens karga träskmarker.
Samma sak utspelar sig på meganivå. I ett land är statsministern – eller ska vara – en symbolisk fadersfigur, landets ledande auktoritet. Den som har en så viktig post måste vara en någotsånär hel människa. Han eller hon måste ha löst sina inre konflikter, sina barndomstrauman och tidiga förluster och tillkortakommanden. Risken är annars överhängande att makten används för att kompensera det obearbetade gods som ligger och skvalpar och skaver inuti själens skrymslen. För en person med makt som bär på olösta inre konflikter blir landet och dess befolkning bara brickor i ett spel. De upphör att vara levande människor med egna behov, önskningar, förmågor och oförmågor, längtan och drömmar.
Du är en ytterst farlig politiker
Det är i skenet av detta jag betraktar dig, Fredrik Reinfeldt. Jag ser att för dig är vi bara brickor i ett spel som du tar dig friheten att hantera som du vill. För dig och människor med din läggning är makten ett berusningsmedel som vida överträffar både vad Systembolaget och apoteket kan tillhandahålla. Makt har en förmåga att kompensera för gamla sår av mobbing och utanförskap. Den slätar över känslor av underlägsenhet. Den får er att äntligen känna er som betydelsefulla och viktiga personer. Konsekvenserna av ditt maktspel intresserar dig inte, för det inre trycket är så starkt att det sätter förnuftet ur spel. Du säger det själv. Det visar att du inte har någon kontroll över vilka krafter som styr dig. Det gör dig till en ytterst farlig politiker. Människor som inte är medvetna om sina drivkrafter är farliga människor.
Så talar en gnällig tvååring mitt i analfasen
I ditt anförande på Stockholms universitet nyligen säger du rent ut att det var för att straffa Sverigedemokraternas väljare som du kastade dig och din regering i armarna på miljöpartiet och ingick en överenskommelse med dem om asyl- och migrationspolitiken.
“Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning”, sa du.
Du sa också att “vi ska isolera dem från inflytande”.
Så talar en maktberusad diktator – en statsminister som drivs av primitiva hämnd- och straffmotiv. Så talar också en gnällig tvååring mitt i analfasen, det som brukar kallas trotsåldern – den fas då allt utom den egna viljans triumf utlöser raseri. Med andra ord: du sätter fullt medvetet landets och folkets framtid på spel för att få utlopp för ditt hämndbegär mot det enda parti som inte stämmer in i sjupartiets lovsång till massinvandring och mångkultur, Sverigedemokraterna. Du har fantastisk hjälp av en prostituerad journalistkår i ditt splittringsprojekt. Vem trodde att det fria ordets riddare så energiskt skulle göra sig till vapendragare för den politiska makten och bedriva ställningskrig mot det egna folket?
“Vid olydnad kommer ni att bestraffas – hårt och skoningslöst”
På et helt kontinent er vishedens tid forbi. Europa befinder sig i en dyb krise, som er langt mere end en økonomisk krise. Offentlighedens utilfredshed viser sig i massedemonstrationer, rene gadeslag og generalstrejker fra Lissabon til Athen. Schweizisk SF dok, 15.11.2012. tysk, utekstet.
Schweizerne ser på EU med stigende forfærdelse. En god dag at kunne tysk på, med lidt held bliver den oversat. “Nationalister og populister”. Hus forbi her. Jeg er ikke nationalist, men national. Populister har, som det hedder, enkle løsninger på svære problemer, og hvis jeg havde det, ville jeg gå ind i politik. Jeg har ingen løsninger og jeg vil meget have mig frabedt at være i politik. Det bliver ikke så sjov en loppetjans, som det har været. Den 12 oktober fik EU Nobels præmature Fredspris.
“This report shows that the European elite live in a fantasy land”
EURO MPs will today call for even looser border controls to encourage a fresh wave of immigration into Europe – and Britain. They will claim that many areas of the Continent face acute labour shortages that need to be filled with foreign workers. Proposals include a relaxation of employment regulations so that millions more migrants – asylum seekers among them – can take up jobs within the EU, including the UK.
The Euro MPs also want Brussels to discuss further “social security co-ordination” to give migrants greater access to welfare benefits.The proposals last night triggered fears that Britain will be hit by another population surge that will wreck the Government’s attempt at restricting annual net immigration.EU WANTS MIGRANTS TO TAKE OUR JOBS
Også i Stockholm. Intet i MSM. Klienter? Malmø og Gaza har bla. det tilfælles, at de er på massiv udenbys bistandshjælp. Desuden er de den alt gennemsyrende vänsterns importerede klienter. Flere videos her. Bemærk som altid alle de helt små børn.
Svenske statsmedier: Krigen begyndte da jøderne svarede igen
Welcome to the world of the Swedish mainstream press, led by Swedish state-run TV broadcaster SVT and the printed media’s Pravda-esque disseminator of propaganda, TT. A world in which absurd reversal of chronology is routine, delivered with religious fervour and unquestioned – provided the target is Israel.
The Hamas rocket bombardment of Gaza started after Israel assassinated self-professed mass-murderer Ahmed Jabari, leader of the Hamas army. That’s according to SVT and TT. The fighting did NOT start when Hamas first rained hundreds of missiles down on Israeli civilians. As always with SVT and TT, the fighting started when the Jew hit back. Anyone with access to a newspaper, radio, TV or PC can see there is something fundamentally wrong with their chronology. Swedish media: the writing’s on the wall
Rocket Attacks on Israel From Gaza
Since Israel withdrew from the Gaza Strip in 2005, terrorists have fired more than 8,000 rockets into Israel. Over one million Israelis are currently living under threat of rocket attacks. In 2011 alone, 630 rockets from Gaza hit Israeli towns. That’s an even higher number than in 2010, when 231 rockets hit Israel. Since 2001, more than 12,800 rockets and mortars, an average of 3 attacks every single day, have landed in Israel. IDF Blog