Oversat fra Segunda vida siria en Suecia i El Pais i Sverige. Översättning: Stig Carlsson.
Stegen måste vara korta. Annars kan man falla framstupa på isfläck. Små, små steg. Detta måste man lära sig i Jämtland, en provins i centrala Sverige täckt av snö. Hit kommer tusentals syriska flyktingar, som sökt sig till landet i norr. De anländer med det de står och går i. Förvirrade av kriget och desorienterade efter att ha korsat halva Europa med hjälp av smugglare utan skrupler.
Nu är det dags att börja från noll och bygga ett andra liv långt bort från minsta spår av släktgemenskap. Det kalla Sverige öppnar sina dörrar på vid gavel i motsats till övriga länder i Europa.
Matsalen i Grytan, en gammal militärförläggning i Jämtland, kan liknas vid Förenta Nationernas smärtpunkt. Här är syrierna i stor majoritet, men det finns också flyktingar från Somalia, Irak, Eritrea, Palestina och en marockan. De delar på bord utan dukar i den gamla militärbaracken, nu privatiserad och ombyggd. Ett tillfälligt logi för de som flyr från sina nationella infernon. Migrationsverket och ägarna till anläggningen i den snöiga skogen står för tre mål mat om dagen, elementär svenskundervisning och all den frihet, som en isolerad inkvarteringsplats mitt i ingenstans är i stånd att erbjuda.
På menyn:Kyckling med ris och mandariner. Inget exotiskt. Men att samlas till måltid är åtminstone ett sätt att döda tiden. Dagarna blir evigheter i väntan på dokument, som ger möjlighet att flytta till en mera permanent bostadsort och att komma i kontakt med Arbetsförmedlingen och verkligen börja det nya livet i Sverige. De ålägger de sig att inte bli otåliga. Det gäller i bästa fall veckor men ofta månader.
“Här tränar vi oss i konsten att vänta,” säger Ronza Shihabi,en leende syrianska på 28 år.I februari har hon och hennes man, Fadi Diab 25 år, fått en tid för att ordna tillstånd. Tills dess bor de i ett rum med vita våningssängar. För att komma ut lite tar de promenader ner till närmsta byn. De ser hur dagarna blir allt kortare och de kommer att klara sig igenom temperaturer under noll. För ögonblicket har Shihabi bytt ut sin hijab mot en yllemössa med skära ränder.
För två månader sedan beslutade sig paret för att fly. I ett halvår hade de flyttat från kvarter till kvarter för att undvika bomb-
ningarna.
” I de säkra områdena måste man betala skyhöga hyror i förskott,” förklarar Shihabi, en dataingejiör, som var chef för en filial till telekommunikationsföretaget Syriatel i Yarmouk, det stora palestinska lägret i Damaskus. En av de mest hemsökta platserna i kriget. Shihabi var tvungen att arbeta till sista dagen innan flykten. Regimen envisas med att upprätthålla en falsk normalitet i Damaskus trots nästan tre år av krig och mer än 100000 döda, och trots att statisterna skyndar till sina arbeten dödsförskräckta och utan att veta om de överlever nästa dag. “De tvingade mig att gå till jobbet, därför att för dem (Regeringen) var det ett sätt att visa, att jag stödde regimen.”
Detta var outhärdligt. Därför flyr alla, som har minsta möjlighet. Oavsett hur och vart.När Shihabi och Diab fick klartecken för giftermål och framför allt pengar från sina familjer, gifte de sig och flydde så snabbt som möjligt till Sverige med lätt bagage och anlände veckan därefter.
“Det var en formalitet. Jag hade alltid drömt om att gifta mig i vitt, men det blev inte så. Inte ens den här dagen kunde vi vara lyckliga.”
Det unga parets familjer tog ut sina besparingar för att betala smugglarna, som skulle föra dem till Europa för ungefär 12000euro. De var lyckosamma. De andra familjemedlemmarna måste stanna kvar i helvetet, eftersom pengarna inte räckte till mer än två maffiabiljetter. De var tvungna att resa av ett tungt vägande skäl. Diab hade blivit inkallad. I januari skulle han inställa sig vid Bachar el Asads blodiga armé.
Shihabi och Diab anlände till Damaskus flygplats bedjande och med huvudet mellan benen. Sedan månader tillbaka utspelar sig på den här vägsträckan några av de blodigaste striderna mellan rebellerna och regimtrogna. Slutmålet var utan tvekan Sverige.
De kände ingen, men i Yarmouklägret, liksom i övriga Syrien, vet alla att den svenska regeringen kommer att ta emot dem med öppna armar. “De är de enda som säger till oss: Kom, kom, och som ger oss permanent uppehållstillstånd”. De nygifta flög från Damaskus till Kairo och därifrån med landsväg till Alexandria, där de steg i flyktingbåten.
“Vi gömde oss bakom några byggnader, och när smugglarna skrek: Nu! sprang vi och satte oss i båten. 150 fick plats. Alla syrier. De reste hoppackade. Det fanns inget utrymme. “Det började läcka in vatten i båten. Vi var dödsförskräckta.”
Båten förliste och syrierna fick återigen se döden i vitögat. De var på drift i två dagar. “Vi tittade på havet. Och himlen.” Ett samtal från smugglarens satellittelefon räddade dem. Vid horisonten dök två passbåtar upp och räddade dem. De steg iland i Siracrusa på Sicilien. Där mötte polisen och de blev internerade i ett italienskt flyktingcenter. En ny smugglare erbjöd sig att hjälpa dem därifrån och föra dem till Rom för 300 euro. De tvekade inte.Därifrån med buss till Milano och sedan till Tyskland.
Vid det här laget hade Shihabi tagit av sig sin hiyab och målat ansiktet mera neutralt för att likna en europeisk kvinna.Från München for de till Malmö i Sverige. En vän som hade gjort en liknande resa hjälpte dem till rätta genom att dirigera dem med en mobiltelefon. Det är omöjligt resa i Europa med Mellanösternutseende och de gjorde ingenting utan noggranna instruktioner. 11 oktober 2013 kom de till Sverige. Vi visste, att här var vi i säkerhet, att de skulle ta hand om oss. Invandrings-
myndigheten sa, att vi inte skulle oroa oss. Vi fick bo på hotell i tre dagar och sedan fördes vi till Grytan. Shahabi drömmer om att ta hit sin mor och sin bror, som lider av depression. Hon drömmer också om hitta ett arbete inom sitt område och att bli gravid.
Hennes och Diabs fall är inte bland de mest tragiska, inte ens märkligt. Ett av tusentals. Omöjligt att säga hur många. Bara till Sverige kommer det 1300 varje vecka i sådana här omständigheter. Många andra försöker i andra länder i Europa, inklusive Spanien, där syrier redan är den näst största gruppen, som försöker komma in genom Mellilla. I Spanien söker inte ens majoriteten asyl. De vet, att det dröjer mer än ett år och under tiden. måste de finna sig i bedrövliga villkor. De som kan fortsätter sin långa resa mot norra Europa.
Den verkliga utmaningen var att nå svenskt territorium. Dublinförordningen, som berör européerna, säger, att asylsökande politiska flyktingar endast kan söka asyl en gång och bara i första mottagningsland. Hur de har kommit dit eller om de lever eller dör under vägen är inte något som internationella lagar tar hänsyn till. Resultatet är, i fråga om konflikter som Syrien, att tiotusentals människor just i detta ögonblick riskerar livet i någon båt på Medelhavet. Eller stelfrusna på natten i nån skog flyende undan polishundar i Grekland, Bulgarien eller Turkiet. En kuslig färd, en rysk roulett, där människosmugglarna håller i trådarna.
Dussintals intervjuer med syrier över hela Sverige är tillräckligt för att med viss säkerhet skissera upp huvudvägarna som de passerar genom det alternativa Europa när de försöker överleva utanför lagen. Som Michel Daoud, en frisör som deserterade från armén och nu är rädd för att islamisterna från Frente al Nustra skall döda hans familj. Med vatten upp till knäna vadade han i sju timmar över en mäktig europeisk flod, och sedan gick han igenom en skog med en uppblåsbar båt på axeln. Och som endast åt torrt bröd i 20 dagar och tillbringade 4 dagar under en fuktdrypande bro, skakande av köld. Han trodde, att han skulle dö. Och nu kommen till Sverige är han rädd för att bli tokig. Han drömmer om sin far, om sin mor och att han befinner sig i Grekland utan mat och håller på att dö av kyla. “Mitt huvud exploderar”
Eller som en äldre syrisk kvinna i strikt sorgklädsel, som reste 13 dagar med en lastbil till Sverige, instängd i det mörka lastutrymmet. “Jag betalade 9000 euro. Jag visste inte, när det var dag eller natt.” Eller en ung flicka med sorgsna ögon som flydde från Homs, 24 år, och som ännu är rädd för att uppge sitt namn, ty hon är rädd för att regimen skall förfölja hennes mor. Hon presenterade sig på Stockholms flygplats med ett mexikanskt pass utan att känna någon, men hon hade läst på Internet, att här fanns det mat och tak över huvudet. Eller som Mohamed Amin, som efter sju dagar på öppet hav trodde att han skulle dö av törst, medan han skakade av köld. Och som sedan åkte Europa runt i ett busskrälle tillsammans med tiotals syrier med gardinerna fördragna och utan att stanna en enda gång för att inte väcka misstankar. Eller Jimmi Neme, ekonomen från Alepo, som slängdes i ett grekiskt fängelse i två och en halv månad efter att polisen hade gripit honom i en skog, där han lämnats av smugglaren.
Alla syriska asylsökande har rätt till permanent uppehållstillstånd i Sverige. Detta beslutade den svenska regeringen i september efter att ha kommit till slutsatsen att kriget i Syrien inte skulle ebba ut på kort sikt, och följaktligen måste den så snart som möjligt legalisera alla syrier, som satte sin fot i Sverige. Med uppehållstillståndet i handen erbjuder regeringen ett mycket generöst mottagningsprogram. En månadslön på ungefär 750 euro enligt aktuella fall, svenskundervisning och hjälp med att skaffa lägenhet och senare ett arbete och framför allt har de rätt att ta hit sina familjer på laglig väg genom konsulatet. Därför är väntan i Grytan, trots snön och de andra ledsamheterna, något lättare än i andra delar av världen, därför att här vet de att med ett fåtal undantag kommer alla att få permanent uppehållstillstånd. Det är en fråga om tid och uthållighet.
Officiell statistik visar, att 20% av den svenska befolkningen har sitt ursprung i utlandet, vilket innebär det högsta procenttalet av alla nordiska länder. Den nya flyktingvågen har väckt den eviga frågan. Hur mycket invandring tål Sverige?
Fortsæt med at læse “Ett andra syrisk liv i Sverige”