“Främlingsfientligheten som tränger in i våra vardagssamtal ska inte längre bemötas med tystnad – stöd ett Sverige för oss alla,” skriver Jan Scherman, Steffo Törnquist, Lasse Kronér och Erik Ullenhag tillsammans med flera hundra kända och okända svenskar. Uppropet publicerades den 13 september i både Aftonbladet och Expressen.

”Alla vi som bor här har ett ansvar. Vi kan inte flytta över det på någon annan.”

Var bor då dessa moraliska föredömen som uppmanar oss andra att göra upp med vår intolerans och bli lika goda människor som de? Hur mångkulturellt bor de toleranta? I Stockholms kommun har i genomsnitt 30,3 procent utländsk bakgrund.

1. De ljusaste stadsdelarna på kartan har en population där mindre än 30 procent har utländsk bakgrund. Klicka på stadsdelen för att visa exakt procentandel. De blå prickarna visar var undertecknarna av uppropet bor. Adresserna är hämtade från folkbokföringen 2013. De adresser som visas på kartan är inte exakta, för att inte peka ut någon enskild individ. Klicka på bilden för att komma till kartan på Google Maps og se videre på Affes Statistik-blogg, der også viser de tolerante kvarterer, “der ikke flytter ansvaret over på andre” i Malmø og Gøteborg. Hur mångkulturellt bor de toleranta?

I Norge sagde Professor i Socialantropologi, Thomas Hylland Eriksen for nogle år siden: “Jeg bor i en kjedelig, hvit del av byen, men det er iallfall fine høstfarger nå.” Han er nok flyttet til noget mindre kedeligt i mellemtiden.

Svensk sosse: “Weimarepublikkens sidste dødstrækninger”

S-bloggeren Johan Westerholm, søn af generaldirektören for socialstyrelsen, Barbro Westerholm, nu riksdagsmedlem for Folkepartiet), vidner om Sverigedemokraternes folkelige styrke og Socialdemokratiets svaghed. Han advarede som en af meget få Sverige for den 29 juli om det virkelige farepotentiale i forårets optøjer i artiklen Porten till helvetet:

Expressen rapporterar i dagens tidning om de politiska partiernas valbudgetar inför ”Supervalåret” 2014. De fyra partier som har de största budgetarna är Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet samt Sverigedemokraterna. ……Sverigedemokraternas anslagna medel förvånar dock. Jag vet inte om detta belopp baseras anonyma partibidrag eller den brandskattning som vi vet skett av lokala SD-föreningar. Det senare inte helt i linje med vad lagen om partibidrag avsåg men det är en annan historia.

Moderaterna har aviserat ett mål på 900 000 samtal innan valdagen, socialdemokraterna har inte satt något absolut tal men kommer mest sannolikt ha ett liknande internt. Hur det senare skall gå till är för mig en gåta då medlemskåren blir glesare och mer ålderstigen med tiden.

Vi [S] är nere under 100 000 medlemmar och medelåldern ökar snabbt nu. Inte sällan landar dörrknackarkvällar på ett handfull tappra och om några år så utesluter jag inte att vi måste boka färdtjänst för att över huvud taget kunna genomföra aktiviteter som dessa. När inte ens de som aviserat sitt intresse för att representera partiet i olika församlingar dyker upp på utåtriktade aktiviteter är anden, eller kanske det politiska budskapet, svagt.

Allt detta gör att Sverigedemokraternas 45 miljoner kronor kommer räcka längre än vad våra 65-70 kommer göra. Av fler skäl. Sverigedemokraterna äger idag stora delar av nätet. De äger de stora chat- och communitysidorna genom att kontrollera moderatorerna. De ser till att släcka ut kommentarer som är kritiska för att sedan tända dom igen när de ligger så långt ner att få, om ens någon, läser dem. De äger tidningarnas kommentatorsfält och har drivit opinion för sin sak där i flera år. När jag tog upp detta med ansvariga för bloggkontakter på staben så blev reaktionerna milt sagt förvånande: ”Äh, inget för oss. Vem läser dom? Bara troll”.

Fortsæt med at læse “Tolerancens adressser”

Mon han er vendt tilbage til Saudi Barbarien? Barbari? Se her. Måske en anledning til at se den ægte vare dokumentaren Marley (2012).

“Sverige har inte fri invandring, Tobias Billström”

En udfordrende leder af Per Gudmundsson for regeringen at læse. Indvandringen til Sverige er en del friere i praksis, end på papiret. Over 100.000 illegale smides ikke ud, man kender ikke den virkelige identitet på et meget stort antal, som får permanent ophold. Sveriges asylpolitik nærmer sig vejs ende – om den ende bliver rent logistisk (mangel på sengepladser, penge, villige kommuner, borgernes tålmodighed osv.) eller politisk, tilbagestår at se. Alt tyder på det første. Svensk folkestyre har malet sig op i et hjørne, de kan ikke komme ud, men de vil heller ikke bede om hjælp. Der sker altså ikke noget, før mange nok hjælper dem, eller systemet chrasher under sin egen vægt. Riksdagen kører på reservetanken nu.

”Finns det någon gräns?” Det var frågan, i veckan som gick, till migrationsminister Tobias Billström, med anledning av att prognoserna för antalet asylsökande har skrivits upp. I år beräknar Migrationsverket att 56 000 asylsökande kommer till Sverige, och för 2014 säger prognosen att mellan 52 000 och 69 000 personer kommer att söka asyl, till stor del beroende på hur inbördeskriget i Syrien utvecklas.

Det nuvarande mottagningssystemet är pressat till bristningsgränsen, och Migrationsverket söker nu, med alla möjliga medel, skaffa fram boenden. Vandrarhem och campingplatser bokas upp till kostnader långt över det normala.[..]

När Tobias Billström och hans stab påstår att det inte finns någon gräns eller något stopp frånhänder de sig ansvaret i en av vår tids svåraste moraliska frågor. Alla kan se misären i världen runtomkring, och alla måste väga den mot nationella förmågor och intressen. Vad man kommer fram till varierar självklart – det finns inga givna svar – men det är ofrånkomligt att beslut måste fattas och att ansvar måste bäras.

Det finns en solid majoritet för reglerad invandring, med alla de etiska problem den innebär (även med fri invandring följer etiska problem, förstås). Migrationsministern borde stå upp för den linjen, alternativt förklara varför avvägningen i dag är problematisk och bör ändras.

Tobias Billström har med stor skicklighet lyckats sitta på posten som migrationsminister längre än någon annan. Förmodligen har han bättre förutsättningar än många av sina företrädare att därmed kunna föra en uppriktig debatt med medborgarna även på detta svåravvägda område. Att det inte finns några givna svar ökar behovet av politiskt ledarskap. Svenska Dagbladet, leder – Se også om Sverige i dag: The Art of Fooling the Swedish People- Distinguish between Swedish politicians and Swedish citizens

217 skyderier i Sverige på 10 måneder af 2013

Det är bekymmersamt mycket skjutningar, inte minst på grund av risken för att allmänheten ska hamna i fara, säger Lars Byström på länskriminalen i Stockholm. 217 skottlossningar bara i år

Ekelöf: Mölna-elegi. Foto © Snaphanen, klik f. helskærm
Fortsæt med at læse ““Oktober töar bort i gula löv””

Asger Aamund i Lars Vilks komitteen, København, 28 september 2013.

“Så er det nok”

England, Holland, Frankrig, Sverige, Norge, Østrig, Danmark og Schweiz. Der er en bred politisk forskydning i gang i midt- og Norduropa, der ikke helt får den opmærksomhed, den fortjener – endnu. I Sydeuropa, hvor det demokratiske engagement er svagere, ser vi ikke noget lignende. Man skal ikke bekymre sig før den dag indvandringsmodstanden går uden om demokratiet og skaber partier, ingen ønsker sig undtagen visse EU-kommissærer og den svenske Riksdag, som jeg læser deres uansvarlige opførsel.

På söndag är det parlamentsval i Schweiz, och åter är det invandringsfrågan som står i centrum. Det största partiet, det invandringskritiska SVP, schweiziska folkpartiet, ser ut att kunna öka sin väljarandel ytterligare.

“Nu är det nog – stoppa massinvandringen” står det på SVP:s valskyltar över hela Schweiz inför valet på söndag. På affischerna ser man svarta kängor som vandrar in över den schweiziska rödvita flaggan. Kängorna ska symbolisera det SVP kallar massinvandringen, budskapet är hotfullt och uppenbart effektivt.

Jag är absolut inte ingen rasist, men jag hade hoppats på att invandrarna skulle anpassa sig mer, när de kommer hit, säger en man i den lilla staden Wangen bei Olten som ligger mellan Zurich och Bern. Invandringskritiskt parti störst inför Schweiz-val

Så er det nok, II

Indvandrere har foranstaltet en bølge af gaderøverier i Oslo uden sidestykke. Over 60 gaderøverier på 14 dage i en mindre storby som Oslo. En type forbrydelser, der var NUL af for bare 25 år siden, og som illustrerer det værste ved indvandringen: opløsningen af tillidssamfundet, der har det til fælles med rav og kantareller, at man ikke kan skabe det kunstigt.

En stor del af røverne er asylsøgere, at deres handlinger traumatiserer ofrene og kan sygemelde dem i flere år, er underordnet “asylinstitutionens” ukrænkelighed. Forleden fik to nordmænd nok og sendte en røver på hospitalet til operation med sine tænder i en pose ved siden af. Jeg er sikker på at rigtig mange Osloboer frydede sig højlydt over denne historie. Nu må vi så se, hvad det koster at gribe ind over for politikernes klanforbrydere og kolonisatører i Norge. Det bliver ikke sidste gang Ola Nordmand har fået nok, og han lærer vel hen ad vejen at bevæbne sig, når det nu er hvad situationen kræver. Loven kan sige, hvad den vil. Der er ikke mange, der sætter loven over deres egen sikkerhed. Hvem bevæbnede normændene, vil der blive spurgt: Stoltenberg og alle hans lignende.

Det skulle de ikke gjort. To andre menn var vitne til ransforsøket og la de to utenlandske ranerne på 18 år og 24 år i bakken. Det gikk så hardt for seg at tenner lå strødd utover asfalten etter basketaket, og den yngste raneren ble kjørt med ambulanse til Ullevål sykehus. – Han fikk ganske store skader og måtte opereres.

De to som forsøkte å ta mobiltelefonen fra 10-åringen, er begge kjenninger av politiet og er tatt for lignende forhold før. De to som grep inn er ikke kjent for politiet fra tidligere. Skulle rane – ble banket opp – Disse 14 unge ranerne er dømt 57 ganger siden 2002, Oslos rånvåg skildras ocensurerat i norsk media.

Jørgen Dragsdahl og hans støttekreds er nu begyndt at omskrive og bortforklare domsresultatet i landsretten. Dommen siger at

Bent Jensen havde faktuelt belæg for at skrive, at PET som institution betragtede Dragsdahl som KGB-agent,

at Dragsdahl drev desinformation i den forstand, i hvilken Bent Jensen havde brugt dette ord,

at Bent Jensen med hjemmel i den tolkning af straffeloven, Menneskerettighedskonventionen tilsiger, havde ret til at bringe disse oplysninger i pressen i kort, populariserende form.

Retten noterer, at der ikke blev ført bevis for, at Dragsdahl faktisk var indflydelsesagent. En sådan bevisførelse var unødvendig, eftersom BJ ikke i de påklagede artikler havde skrevet noget sådant.

Der er således IKKE sandt, når Dragsdahl nu hævder, at Menneskerettighedskonventionen har sat injurielovgivningen ud af kraft og åbner for, at der kan offentliggøres ”falske påstande”. Bevisligt sande injurier har altid kunnet viderebringes, og BJ førte bevis for, at han havde tilstrækkeligt faktuelt belæg i PET’s papirer for det, han skrev, der stod i dem.

Det er således IKKE sandt, når Dragsdahl fortæller, at landsretten fastslår, at det, BJ skrev, var forkert, og at BJ iht. dommen kan ”lyve og svindle”. Det er således IKKE sandt, når Dragsdahl fortæller, at BJ skrev, at Dragsdahl var agent.

Det er IKKE sandt, som Dragsdahl hævder, nemlig at PET aldrig har ført bevis for, at han var indflydelsesagent. Det ved vi intet om. Men man har lov til at gå ud fra, at PET havde belæg for at bruge betegnelsen over for statsministeren, udenrigsministeriet og de udenlandske allierede tjenester, til hvem oplysningen om Dragsdahl som indflydelsesagent blev videregivet. Det vides også, at dette belæg var tre KGB-kilder samt PET’s egne efterforskninger.

Det er IKKE sandt, når Dragsdahl siger, at han har søgt at få alle PET-papirer offentliggjort. Han nægtede f.eks. at medvirke til, at mere end nogle få af telefonaflytningsrapporterne kunne fremlægges i retten.

Det er IKKE sandt, at tre tidligere PET-chefer ikke mente, han var indflydelsesagent. De mente, at det ikke kunne bevises, at Dragsdahl havde gjort sig skyldig i STRAFBARE forhold. Og de kørte under afhøringerne rundt i begreberne på en måde, som altså fik landsretten til at se bort fra deres vidneudsagn. En indflydelsesagent behøver i parentes bemærket ikke gøre noget som helst strafbart.

Det er IKKE sandt, at PET’s efterforskning sluttede med at konkludere, at mistanken imod Dragsdahl for (indflydelses)agentvirksomhed var uberettiget. PET indstillede først overvågningen på det tidspunkt, hvor KGB opdagede, at han var afsløret, hvorefter han ikke mere var brugbar som indflydelsesagent.

Det er IKKE sandt, at det aldrig er bevist, at Dragsdahl skrev efter KGB-inspiration. Det modsatte har landsretten anført flere eksempler på i domskonklusionen.

Det er IKKE sandt, at Dragsdahl fik sit materiale afvist af landsretten. Retten gennemlæste det, han fremlagde, men forkastede altså dets værdi.

Det er IKKE sandt, at BJ ikke har været kildekritisk nok. BJ kom med en omfattende redegørelse for sin kildekritik i retten, som altså anså den for fuldt tilstrækkelig. Professor dr. jur. Ole Hasselbalch – Ekstra Bladets fhv. chefredaktør Bent Falbert skriver i JP kronik i dag (ikke online)

Det er ikke kun professor Bent Jensen og Jyllands-Postens redaktion, som er glade for den dom, som Østre Landsrets 17. afdeling afsagde i fredags. Vi gamle i gårde på Ekstra Bladet er også tilfredse med afgørelsen. Vi har ventet på retfærdigheden i 20 år. I 1992 – året efter Sovjetunionens sammenstyrtning – bragte vi en artikelserie om danskere, som havde bistået KGB på vekslende vis. Blandt de mest fremtrædende var Jørgen Dragsdahl…..socialdemokraten Lasse Budtz og folkesocialisten Gert Petersen. [..]

Det er ynkeligt egnsteater at høre Dragsdahls desperate udladninger om, at Bent Jensen »lyver og svindler«, som han udtrykte sig fredag aften i Deadline på DR2. Men omsider vandt ytringsfriheden over snæver formalisme. Det har jeg ventet på i 20 år. Ekstra Bladet får ikke sine 125.000 kr. tilbage, og beklagelsen bliver ikke annulleret. Men vi skylder Bent Jensen – som i øvrigt har modtaget bladets Victorpris – tak for forskningsindsatsen og Jyllands-Posten tak for at have vovet et øje ved at lægge papir til. Landsretsdommen er nok det nærmeste, vi kommer retfærdighed.

‘Ny-tyskere’ jager politiet på flugt

Eskalation in Elsassstraße: Straßengang jagt Polizisten (Snaphanens oversættelse)

Arrestationsforsög mislykkedes. Politiet flygter fra et halvthundrede agressive personer. Bekymring for “retsløse områder”

En politimand forfølger en enkelt mistænkt og ser sig pludseligt stå overfor 10-15 personer som håner, truer og forfølger ham. Politimanden flygter og kalder på forstærkning, som dog også må trække sig tilbage – fordi den modsatte side i mellemtiden er blevet til 50-60 agressive personer. En almindelig torsdagsaften i Aachens østkvarter ligner pludseligt en scene fra en hard-core Hollywood film om gadebander i New York. Desuden medfører det dagen efter en heftig diskussion i Aachens politipræsidium.

“Der findes folk som tror, at de befinder sig i et retsløst område.” bekræfter polititalskvinde Sandra Schmitz da Aachener Zeitung spørger til sagen. “Det er en udvikling, som vi ikke kan benægte.”

Det hele begyndte torsdag ved 19-tiden i Elsassstrasse. En politibil kører netop forbi da en eftersøgt 20-årig kommer ud på gaden. En af politifolkene genkender manden, som straks flygter. Betjenten forfølger til fods, men bliver hurtigt selv den jagede; en gruppe paa 10-15 personer optager forfølgelsen  og jager politimanden. “Skide strømer” råber de efter ham “vi fanger dig og smadrer dig”.

Fortsæt med at læse “Ole Hasselbalch om Dragsdahl: Det er ikke sandt …”

Thought of you as my mountain top, Thought of you as my peak.
Thought of you as everything,I’ve had but couldn’t keep. I’ve had but couldn’t keep.
Linger on, your pale blue eyes. Linger on, your pale blue eyes. Pale Blue Eyes, 1969

“All through this, I’ve always thought that if you thought of all of it as a book then you have the Great American Novel, every record as a chapter,” he told Rolling Stone in 1987. “They’re all in chronological order. You take the whole thing, stack it and listen to it in order, there’s my Great American Novel.” Lou Reed, Velvet Underground Leader and Rock Pioneer, Dead at 71

Fortsæt med at læse “Linger on, Lou”

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Inga ljuger som spioner. De har tränats i åratal för att ljuga så att det inte märks. Lögnen är deras främsta vapen. Men hur klarar en människa att ljuga i nästan ett halvt sekel? Prästen Aleksander Radler klarade det. Han var Stasispion i 25 år och ljög för alla inklusive två hustrur och tre barn. Utan samvetsbetänkligheter förrådde han vänner, studiekamrater och människor som ställde upp för honom. Inte förrän han är totalt överbevisad erkänner han. Då har det gått 47 år sedan Aleksander Radler började arbeta för Stasi. Men även då är hans erkännande ett spel för galleriet, för svenska media och den svenska allmänheten. Hans tyska offer väntar fortfarande på hans erkännande och hans ursäkt.

Dubbelnatur eller mytoman?

En dubbelnatur? En samvetslös lögnare? En mytoman? En man som har undervisat andra i etik. Som präst har han döpt, vigt och begravt – tillfällen av förtroende då människor anförtror sina liv till prästen och till Gud. Iförd mässhake har han förrättat högmässa och delat ut nattvarden och syndernas förlåtelse till andra människor. Församlingsborna har inte haft en aning om vem de haft att göra med. Sin egen synd och skuld lyckades han dölja i nästan ett halvt sekel.

Stasis före detta elitspion Aleksander Radler angav under mer än två decennier ett stort antal människor för den östtyska diktaturen DDR:s spionorganisation Stasi. Han var inte ensam, angiveriet var satt i system och sträckte sina tentakler in i kyrkan, utbildningsväsendet, kultur och media – ja genomsyrade hela samhället. Under DDR:s 40-åriga existens hade Stasi ett nät av totalt 620 000 agenter. De kallades IM, Inoffiziell Mitarbeiter. Det lät bättre än tjallare, som de i verkligheten var.

De inofficiella medarbetarna framhölls som “DDR:s andningsorgan” som människorna inte kunde leva utan, skriver professor Birgitta Almgren, som i två böcker har kartlagt Stasi och infiltrationen i Sverige. När DDR upplöstes på sin 40-årsdag den 8 februari 1990 blev 91 000 heltidsanställda och 189 000 IM arbetslösa. Det fanns en IM på var åttionionde medborgare. Aleksander Radler sade aldrig upp sig. Han förlorade liksom alla andra sitt spionuppdrag för att diktaturen kollapsade.

Ingen vanlig Stasispion

Aleksander Radler var ingen vanlig spion. Han tillhörde en kategori elitspioner som bara utgjorde 3 900 eller två procent av hela agentkåren. Hans kodnamn var “IM Thomas”, och han var klassad som IME, senare IMS. IME innebar “IM för särskild bearbetning av personer som misstänks för fientlig politisk verksamhet mot DDR”. En IMS “skulle “politiskt-operativt infiltrera och bevaka ett visst ansvarsområde”. Fram till Berlinmurens fall i november 1989 arbetade Radler som agent för avdelning XX/7 vid Stasis distriktsförvaltning i Frankfurt/Oder, en enhet som arbetade med statsapparaten, kultur och kyrka – inte bara i DDR utan även i väst. Han ansågs vara “ovanligt nitisk”. Radler var aktiv i 25 år, en uppseendeväckande lång tid. Omloppstiden för en agent var annars i genomsnitt sju åtta år.

Aleksander Radler har kunnat leva med sin hemlighet och sina lögner i nästan ett halvt sekel. Från september 1965 när han som 21-årig student i teologi och filosofi knyts till Stasi. Till den 26 juli 2012 när Dagens Nyheter med hjälp av en inhyrd reporter med specialkunskaper om underrättelseverksamhet, Lena Breitner, lägger fram så tunga bevis att den 68-årige Radler inser att spelet är slut.

“Jag var registrerad som IM Thomas”

Under 35 år av lögner har han arbetat som präst i Svenska kyrkan. När DN konfronterar honom med uppgifterna ur ett 39-sidigt expertutlåtande uttrycker han för första gången ånger över de handlingar han har begått. I ett mail till DN skriver han:

”Jag ångrar djupt hela händelseförloppet och kommer att bearbeta min livshistoria under den närmaste tiden.”

Han fortsätter:

”Det som utlåtandet verifierar är att jag var registrerad som IM Thomas. Papprena hjälper mig att förstå mer om sambandet mellan vissa möten och personer under dessa angivna år.”

Notera hur han på ett närmast svagsint sätt framställer sig själv som ovetande och behöver “hjälp att förstå” sambandet mellan möten och personer som han träffat och i flera fall angivit för Stasi. “Papprena” som Aleksander Radler syftar på är en 39-sidig utredning byggd på bland annat en rekonstruktion av sönderrivna dokument som visar att “IM Thomas” och Aleksander Radler är samma person.

Dokument eldades upp och förstördes

Januari 1990. DDR är i upplösning och kaos. Över koloniträdgårdarna i Östberlin ligger brandröken tät. Två månader tidigare har Berlinmuren fallit. Sedan Walter Ulbricht lät bygga muren 1961 har den i 28 år skilt Öst- och Västtyskland åt. De som har försökt fly till Väst har skjutits till döds av beväpnade vakter i murens bevakningstorn.

I januari 1990 har Ministerium für Statssicherheit, MfS som var Stasis egentliga namn, upplösts. I rasande tempo förstör Stasiofficerarna så mycket arkivmaterial de hinner. Det har utgått order om att alla ”operativa dokument” ska tillintetgöras. Varje spår av Stasis verksamhet måste utplånas. Men de dokumentförstörande apparaterna i Stasis högkvarter på Normannenstrasse klarar inte av den enorma pappersmängden. Lass efter lass körs ut till Stasiofficerarnas trädgårdar och bränns.

Dock inte alla. Mängder av dokument rivs sönder men hinner inte tuggas till råvara för toalettpapper. De räddade dokumenten ska vid en rekonstruktion 22 år senare bli Aleksander Radlers fall. Hade han arbetat under Stasis ordinarie utlandssspionage HVA (Hauptabteilung Aufklärung) skulle alla dokument som kunnat avslöja honom med säkerhet ha förstörts. Sådan var rutinen hos HVA. Stasi i Frankfurt Oder, som Radler sorterade under, nöjde sig med att bara slita sönder dokumenten. Därmed blev de möjliga att rekonstruera.

Fångenskap och stenhård repression

Den 8 september 1965 sätter sig en officer på Stasis enhet XX i Frankfurt Oder vid skrivmaskinen. Den här dagen har han all anledning att känna sig nöjd. Han har fått korn på en ny möjlig agent som verkar lovande: Aleksander Radler, en 21-årig student i teologi och filosofi. Officeren antecknar i det som ska komma att bli “IM Thomas” Stasiakt med nummer V 682/65:

“Han säger att han hör till de bästa studenterna under innevarande studieår, att studierna ger honom glädje och att han har lätt för att lära. I samhällsvetenskaper har han högsta betyg.”

Journalisten Christoph Andersson  har gått igenom hela Aleksander Radlers akt på 5,3 kilo och mer än ettusen sidor. I sin bok “Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget” återger han Stasiofficerens anteckningar från mötet med Radler i augusti 1965. Av anteckningarna framgår att den unge teologistudenten är ytterst hängiven DDR och det socialistiska systemet.

Utåt framställer sig DDR som liberalt och humanistiskt, men DDR-medborgarna lever i fångenskap och stenhård repression. De är inlåsta i diktaturen, inspärrade bakom Berlinmuren och tvingade att leva med förtryck och spionage. Oliktänkande förföljs, fängslas och mördas. Det är förbjudet och belagt med dödsstraff att lämna DDR. Alla gränssoldater har order att bruka vapen mot dem som försöker fly, inklusive att skjuta skarpt för att döda. Mer än 700 DDR-medborgare skjuts ihjäl.

Österrikare som “ovillkorligen” ville bo i DDR

Med Aleksander Radler är det precis tvärtom. Han vill av fri vilja “ovillkorligen” bo och leva i DDR. Han är inte DDR-medborgare utan har österrikiskt medborgarskap. Han säger till Stasiofficeren att han är villig att “som kristen stödja DDR:s arbete för fred”.

I DDR ger hans österrikiska medborgarskap och pass ett ofattbart privilegium; möjligheten att röra sig fritt i Väst. Bakgrunden är att Aleksander Radlers mamma Helga, född i Riga 1905, skrev sig i Wien 1938, sex år före sonens födelse. Hon var en glödande och djupt övertygad socialist. För henne var det otänkbart att bo i “det kapitalistiska” Österrike. När sonen föds 1944 är hon 39 år gammal och vill absolut inte att han ska växa upp i Österrike. De bor först i Poznan i den sovjetiska zonen och senare i DDR. Hon indoktrinerar sonen noggrant med sin socialistiska övertygelse. Ingen far som skulle kunna balansera moderns indoktrinering finns tillgänglig. Alexander Radler växer upp utan far och bor under en tid på barnhem.

Medveten strategi att värva nya agenter

Stasis taktik för att värva nya agenter var mycket medveten. Tore Forsberg, som i mer än 30 år arbetade inom Säpos kontraspionage, berättar i en intervju i professor Birgitta Almgrens bok “Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget” hur det brukade gå till:

Under en första värvningsfas gällde det att kartlägga personer som kunde bli till nytta för att förmedla information. Karaktärsegenskaper, politiska åsikter, pålitlighet, starka och svaga sidor undersöktes. Stasi inriktade sig särskilt på personernas svaga sidor för att klarlägga om det fanns något som kunde utnyttjas och fungera som hållhake. Ekonomiska problem, problem i familjen, brist på uppskattning, vänskap och kärlek? Upplever personen sig som ett offer – isolerad, ensam, utsatt för kritik eller intriger? Äventyrslystnad och behov av spänning? De blivande agenternas förmåga att få tag i information och deras sociala och ekonomiska status kartlades noga. Aleksander Radlers brist på fadersfigur är ett exempel på en sådan svaghet som Stasi sannolikt noga noterade.

Aleksander Radler ett fynd för Stasi

För Stasi är Aleksander Radler ett veritabelt fynd. Dels genom sitt österrikiska pass som gör det möjligt för honom att besöka “alla världens stater”, som det står stämplat i passet. Dels genom hans kontakter med gästföreläsare från Väst vid Humboldtuniversitetet och med “skådespelare och andra operativt intressanta personer” skriver Stasiofficeren i Aleksander Radlers akt. Officeren heter Diepold. Han och Aleksander Radler träffas regelbundet på en av Stasis diskreta mötesplatser, vanliga lägenheter där man hyr in sig hos lojala partimedlemmar. Diepold ger den unge studenten beröm och uppskattning. Han är en av de handledare som kommer att inta den vakanta rollen som fadersfigur för Aleksander Radler.

Snart är Radler igång och lämnar värdefull information till Diepold. Redan i september anger han sex utlänningar, bland annat en amerikan som gillar beatnik och den amerikanske författaren Allan Ginsberg. Radlers omdöme:

“Hans publikationer har stark anarkistisk karaktär”.

Stasi misstänker automatiskt studenter från Väst för att vilja hjälpa DDR-medborgare att fly. Flyktförsök ses i DDR som sabotage riktade mot socialismen och ytterst ett hot mot världsfreden. Inom ett år har Aleksander Radler haft 121 möten med löjtnant Diepold och angett mer än 20 personer, inklusive vänner och sin kristna flickväns bekanta.

Sverige var ett tyngdpunktsland för DDR

I augusti 1966 bestämmer sig Aleksander Radler för att resa till Sverige som turist. Det är det första av tre besök i Sverige 1966-67 innan han hösten 1968 definitivt blir tvungen att flytta till Sverige av säkerhetsskäl, efter att ha förrått sju studiekamrater. Löjtnant Diepold noterar i Radlers Stasiakt:

“Han har inget bestämt resmål i Sverige utan vill under sin semester lära känna landet och folket.”

För DDR var Sverige ett “Schwerpunktsland”, ett tyngdpunktsland och det mest betydande operativa målet i Norden. Sverige var alliansfritt och därmed en buffertstat mellan öst och väst, en populär träffpunkt för agenter när man ville träffas på neutralt och ”säkert område”. Inte från något annat nordiskt land kom så många Stasirapporter som från Sverige.

Svenska ministrar samarbetade med DDR

Under hela sin existens hade DDR ytterst vänskapliga förbindelser med Sverige, i synnerhet sedan Olof Palme blivit statsminister (s) 1969. En rad svenska ministrar reste till DDR: Olof Palme 1984, Ingvar Carlsson 1989. 1987 besökte tre socialdemokratiska ministrar, jordbruksminister Mats Hellström, miljö- och energiminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson DDR för samarbetsmöten. Som första svenska utrikesminister besökte centerpartisten Karin Söder landet 1977.

Man talade om och utövade vänskap, kulturutbyte och samarbete. DDR:s censur, förföljelse av oliktänkande, regimkritiker som fängslats eller de som mördats när de försökt fly talade man inte om. Efter Sveriges erkännande av DDR 1972 fördubblades handelsutbytet mellan länderna. Cirka 20 stora svenska företag var engagerade i DDR:s näringsliv.

Tacket för gästfriheten: att bli angivna

Augusti 1966. Den 22-årige Aleksander Radler är på väg till Sverige. Från Sassnitz tar han färjan till Trelleborg. Han har inga pengar och hoppas kunna försörja sig på tillfälliga jobb. Men hans kunskaper om svensk geografi är synnerligen diffusa. Han har skrivit “Gistad” på en liten lapp och har tänkt ta sig dit, för där har han en vän. Han tror att orten ligger i Skåne. Men ingen han frågar har någonsin hört talas om Gistad, eller också förstår de inte tyska. Till slut förbarmar sig en svensk man över honom, en som talar tyska. Radler har som vanligt gett ett förtroendegivande intryck. Mannen tror att Gistad nog ligger i Östergötland. Han ringer och får det bekräftat.

Klockan är åtta på kvällen när Aleksander Radler har stigit av färjan i Trelleborg och inte har en aning om hur han ska ta sig de 46 milen till Gistad eller var han ska övernatta. Den vänlige mannen erbjuder Radler att övernatta i hans hem i Klippan, ett par timmars resväg från Trelleborg. Inte nog med det. Mannen tipsar honom om arbetsförmedlingen i Lund och ordnar ett gratis studentrum åt honom i universitetsstaden. Aleksander Radler får snabbt ett trädgårdsjobb i Lund. Hans tack för hjälpen, skjutsen, gästfriheten och studentrummet är att ange mannen och hans hustru, liksom deras fullständiga adress i Klippan, till Stasi.

Förråder sju studentkamrater

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Stasiprästen och lögnen”

I anledning af Lampedusa linkede jeg i går til min post fra 2011 Jean Raspail: “Le Camp des Saints” (1973), (bogen The Camp of Saints, 102 sider, kan downloades derfra på engelsk i PDF) hvori Raspail for 40 år siden profetisk forudser det scenarie, der nu er under accelererende udfoldelse i Middelhavet. Det er derfor meget kærkomment og belejligt at Cheradenine Zakalwe har oversat et helt nyt interview med den gamle forfatter fra Valeurs Actuelles: “The current issue of the French magazine Valeurs Actuelles has an interview with Jean Raspail”.

What do you feel about the current situation?

You know, I’ve no wish to join the big group of intellectuals who spend their time debating immigration… I have the impression that these talks serve no purpose. The people already know it all, intuitively: that France, as our ancestors fashioned it centuries ago, is disappearing. And that we keep the gallery amused by talking ceaselessly of immigration without ever saying the final truth. A truth that is moreover unsayable, as my friend Jean Cau noted, because whoever says it is immediately hounded, condemned then rejected. Richard Millet came close to it, look what happened to him! [See here for more on this].

Is the seriousness of the problem being kept from the French people?

Yes. Starting with the politicians in charge first of all! Publicly “everything’s going well, Madame Marquessa”. But behind closed doors, they acknowledge that “yes, you’re right: there is a real problem”. I have several edifying letters on this subject from prominent leftist politicians, from those on the right too, to whom I sent the Camp of the Saints.

“But you understand: we can’t say it …” These people have a double language, a double conscience. I don’t know how they do it! I think the distress comes from there: the people know that things are being hidden from them. Today, tens of millions of people don’t buy into the official discourse on immigration. Not one of them believes that it is an opportunity for France “une chance pour la France”. Because reality imposes itself on them, every day. All of these ideas boil in their heads and don’t come out.

You don’t believe it’s possible to assimilate the foreigners welcomed into France?

No. The model of integration isn’t working. Even if a few more illegals are escorted to the border and we succeed in integrating foreigners a bit more than today, their numbers will not stop growing and that will change nothing in the fundamental problem: the progressive invasion of France and Europe by a numberless third-world. I’m not a prophet, but you see clearly the fragility of these countries, where an unbearable poverty is established and grows ceaselessly alongside indecent wealth. Those people don’t turn to their governments to protest. They expect nothing of them.

They turn to us and arrive in Europe in boats, ever more numerous, today in Lampedusa, tomorrow elsewhere. Nothing discourages them. And thanks to the demography game, by the 2050s, there will be as many young indigenous French as there are young foreigners in France.

Many will be naturalised.

Which doesn’t mean they’ll have become French. I don’t say these are bad people, but “naturalisations on paper” aren’t naturalisations of the heart. I cannot consider them my compatriots. We need to drastically toughen the law, as a matter of urgency.

Fortsæt med at læse “Jean Raspail: “Our civilisation is disappearing””

En del af sossernes indforskrevne klienter fra “de underudviklede lande,” som det mere retvisende hed, indtil det blev umoderne blandt pæne mennesker, stemmer artigt på partiet, men der er også dem, der hverken bryder sig om frie valg eller kvinder i politik.

“Det er en udfordring, som demokratiet må tage op,” siger Yildiz Akdogan. Hvordan skulle det nærmere foregå? Skal de på aftenskole eller trækkes i socialhjælpen?

I Tyskland er man begyndt at se alvorligt på muslimers “forfatningsangreb” (se nedenfor). Er det det, S mener? Spyt ud eller find jer i at det i det mindste er jeres egne fanatikere, der har overtaget den politiske dagsorden i København NV og Tingbjerg. Et flertal af os andre har aldrig ønsket deres tilstedeværelse i vores land, og vi er ved at være modne til at stemme på det første parti, der vil ekspedere dem ud pronto, statsborger eller ej. Det er næppe Socialdemokraterne. Yildiz Akdogan stiller op for et parti, der kan skabe problemer, det selv er ude at stand til at løse. Hvor smart er Akdogan?

Den socialdemokratiske “fortælling” er gået fra at være buddet på det gode samfund, til at være vor tids Molbohistorie. Bare se på Nord-Vest, Tingbjerg og Bellahøj, partiet har tacklet sig selv ud af historien og lever kun skrantende videre på inerti fra under-informerede stemmer. Partiets eneste chance er, at skaffe flere af dem.

Landsforrædderne under besættelsen forrådte for penge og status, ikke for idealer. Adskillige politikeres motiver er ikke spor ædlere. At stemme på S /eller venstrefløjen i det hele taget), har været fuldstændigt udelukket for mig i 15 år og det glæder mig hver gang jeg ser, at flere følger mig trop.

Ikke at der er mange gode alternativer med hensyn til (“i forhold til” hedder det vist i forhold til den slags vendinger) Europas skæbnespørgsmål, men venstrefløjen var dog de værste. Et mindre håb kan knyttes til Venstre og Liberal Alliance, men for mig er kun DF og Morten Uhrskovs Dansk Samling en realistisk mulighed. Uden dem ville jeg vælge sofaen for første gang nogensinde. Partiernes forræderi mod et folkeflertal har kompromitteret demokratiet og mit ellers grundmurede demokratiske sindelag.

To kvinder, der i nat var ved at hænge valgplakater op i Københavns Nordvestkvarter, måtte i nat bede politiet om beskyttelse. Kvinderne var ved at hænge plakater op med den dansk-tyrkiske kandidat Yildiz Akdogan op, da en mand passede dem og truede med øjeblikkeligt at ødelægge plakaterne. Han forsvandt dog, da kvinderne ringede til politiet.

Manden var en typisk yderligtgående islamist-type. Det provokerer dem, at jeg som kvinde med muslimsk baggrund stiller op og gerne vil være en del af demokratiet, siger Yildiz Akdogan, der tidligere har siddet i Folketinget for Socialdemokraterne og nu stiller op til Københavns Borgerrepræsentation. – Det er almindeligt kendt, at salafisterne i Danmark boykotter og modarbejder demokratiet. Det er en udfordring, som demokratiet må tage op, siger hun. Islamister truer valgplakater, Pressemeddelelse – Yildiz Akdogans valgplakater udsat for grov politisk hærværk., S-politiker om chikane: Disse bydele er lukket land for mine valgplakater.

Røveribølger i Oslo: ‘Alle røverne var af udenlandsk oprindelse’

Oslo er en lille storby på kun 620.000 indbyggere. Se kortet over røverierne.

På under to uker har poli­tiet fått mel­din­ger om 54 ran i Oslo. Det yngste offe­ret er en 12 år gam­mel gutt, det eldste en 69-årig kvinne.

Stov­ner politi­dis­trikt har ti ferske ran­sa­ker på bor­det. Alle i løpet av 14 dager i okto­ber. Mel­lom to og fire per­soner er gjer­nings­menn. I noen av til­fel­lene truer de med kniv mot mage eller ansikt, andre gan­ger angri­per de bak­fra og leg­ger ofrene i bak­ken. De kom­mer også med sterke trus­ler. Samt­lige ran har skjedd på kvelds­tid og i helgene.

– Alle rans­men­nene er gut­ter og av uten­landsk opp­rin­nelse. De er mel­lom 16 og 20 år, mens de for­nær­mede er mel­lom 16 og 67 år, sier John Roger Lund, sta­sjons­sjef ved Stov­ner politidistrikt.

I til­legg truer ranerne med «å ta» rans­of­fe­rets fami­lie for­tel­ler politi­over­be­tjent Anne Alræk Solem. Poli­tiet håper like­vel at man vil fort­sette å melde fra om ran da erfa­rin­ger viser at trus­lene blir borte når poli­tiet får vite om dem.

Fortsæt med at læse “Kommunevalg i København: “Demokrati er hykleri””

Selvom russiske RT er et partsindlæg, som alle andre medier, er den altid forfriskende ligefrem om spørgsmål, som er politisk ‘kontroversielle’ i Vesteuropa. Mange har på et minimalt grundlag dømt Tommy Robinson ude, det er alt for tidligt. There is more to Robinson, than meets the eye. Langt, glimrende interview fra i dag. ‘Islam-leaning UK politicians openly forecast complete takeover of British politics’ – ex-EDL leader

Tyskland: Muslimsk ‘kulturforening’ lukket og forbudt

Nultolerance over for radikal islam. Med denne begrundelse har indenrigsminister Joachim Herrmann at forbudt en islamisk forening. Det bayerske indenrigsministerium har forbudt organisationen Det muslimske kultur og uddannelsescenter i Ingolstadt. “Radikal Islams farlighed skal vi ikke undervurdere,” siger indenrigsminister Joachim Herrmann om forbuddet.

“Hvor forbud er mulige, bliver vi nødt til at gøre brug af dem,” sagde CSU politikeren . “Over for radikale muslimer bør der ikke være misforstået tolerance. Den som anstifter til had og vold, skal regne med alle forfatningsmæssige sanktioner fra os.”

Verfassungsschütz har fundet rigeligt med beviser for foreningens radikale holdninger , forklarede Herrmann . Således har “Kultur- und Bildungszentrum Ingolstadt” allerede i 2001 agiteret for Kalifatets indførelse med vold i Tyrkiet som i hele verden.

Foreningen har på arrangementer og forskellige internetplatforme propageret for og indsamlet penge til kalifatet som statsideologi, desuden har organisationen tætte forbindelser til voldelige salafister. Ved razziaer i en moske og i private hjem har 80 politifolk beslaglagt bevismateriale og foreningens formue. Dens leder udråbte kalifatet i Køln i 1984, hans forgænger Metin Kaplan blev idømt fire års fængsel for at opildne til mord. Han blev deporteret til Tyrkiet i 2004. Islamistischer Verein in Ingolstadt verboten (Snaphanens oversættelse)

Lampedusa i Berlin

Også i Hamborg har fattigdomsflygtninge fra Lampedusa demonstreret voldeligt. Politikere hader ubehagelige beslutninger, der ikke gør sig kønt i pressens skønhedskonkurrence, men tidspunktet nærmer sig, hvor de ikke længere kan udskydes. I går lurepassede justitsminister Bødskov i Deadline med en omgang varm luft, men uret tikker.

Det er på tide, Europæiske politikere bliver klare i mælet: Lampedusa er kun den spæde begyndelse, utalte millioner venter bag de få tusinder, som er kommet over. Hvis 30.000 får ophold i Europa, hvor går så grænsen og hvorfor? Ved en million? 10 millioner? 500 millioner?

Afrikas befolkning vil være fordoblet til 2.5 milliard i 2050 og over 3 milliarder i år 2100. Det er over fem gange flere, end der bor i Europa, verdens næstmindste kontinent og næstmest befolkede. Nærmere bestemt, hvor mange af dem “skal have en lettere vej ind i Europa”, som Sveriges statsminister advokerede i et interview i forgårs? En del europæere vil sikkert gerne vide det i god tid, og god tid er nu.

Lampedusa er ikke en ‘krise’, kriser er midlertidige, Lampedusa er permanent og tiltagende. Lampedusa er et blik ind i fremtiden, som Jean Raspail profetisk så allerede i 1973 – for 40 år siden (!) Statsmænd forholder sig til fremtidige generationer, politikere som Bødskov og Reinfeldt til – tjah, til hvad i grunden?

Jo senere Europa tager stilling til realiteterne, desto værre for alle. Vores window of opportunity er snævert og lukker efter denne generation. EU trådte vande i dag og besluttede sove lidt på det hele. Samtidigt bjergede italiensk kystvagt 700 fattigdomsflygtninge ved Lampedusa. Vandstanden stiger for hvert døgn og den snylteriske EU overklasse udtrykker “deep sadness”, sender nogle flere skattekroner til Italien og forgriber sig på hotellets mini-bar. – Se også Lampedusa i Hamborg.

se video

Fortsæt med at læse “Robinson: “I will take my criticism main-stream””